Frivilliga Brandkårer och Brandorganisationer

Det släckande brandförsvaret utvecklades under slutet av 1800- och början av 1900-talet till stor del ur de frivilliga brandkårsorganisationerna. Den äldsta ännu bestående frivilliga brandkåren är Ystads, som bildades 1839. Dessförinnan hade dock, som tidigare nämnts, Göteborg fått landets första frivilliga brandkår 1832.
 

Skåne hade dock från den danska tiden ett tidigare och mer utvecklat både förebyggande och släckande brandskydd än övriga Sverige. Det var också i Skåne som den frivilliga brandkårsrörelsen utvecklades starkast i början av 1900-talet.

Genom anordnandet av stora brandkårsfester, i en del fall med tusentals deltagande personer, fick man in stora penningsummor. Dessa användes till byggandet av brandstationer och inköp av utrustning till de frivilliga brandkårerna. Någon ersättning till brandmännen var det till en början inte tal om.
 

Den första brandkårsorganisationen i Sverige var Skånska brandkårsförbundet, som bildades i november 1908. Initiativtagare var bland annat fanjunkaren S. A. Dencker i Landskrona, brandchefen i Helsingborg G. Braun samt brandchefen i Kristianstad H. Fogelklou. Verksamheten på börjades 1909. S. A. Dencker fick av förbundet rätt att utge Skånska Brandkårsförbundets Tidskrift, vars första nummer utkom i februari 1909.

År 1917 bildades Sveriges riksförbund av frivilliga brandkårer, med Skånska Brandkårsförbundet som kärna. Riksförbundet ombildades 1927 till Svenska Brandkårernas Riksförbund. Forbundet blev främst företrädare för de frivilliga brandkårerna och borgarbrankårerna (deltidskårer). Förbundet utgav månadstidskriften Brandkårsyidskrift.
 

Den första föreningen för att tillvarata branbefälens intressen och verka för förebyggande brandskydd bildades 1909. Det var brandchefen i Kalmar, kaptenen Rudolf Stridbeck, som var initiativtagare. Han hade 1908 kallat till ett sammanträde i Kalmar för att dryfta ätgärder i syfte att förbättra brandchefernas yrkesskicklighet. Vid detta tillfälle bestämdes att kalla till ett branchefsmöte i Stockholm i juni 1909.
 

Den 5 juni 1909 bildades Svenska Brandchefsföreningen av 115 svenska brandbefäl från kommunala brandkårer. Till föreningens förste ordförande valdes brandchefen i Göteborg, kapten Elof Tegnér, och sekreterare blev Rudolf Stridbeck. Stockholms brandbefäl valde att stå utanför föreningen och en viss oenighet om vilka som skulle få vara med i föreningen gjorde att en del medlemmar lämnade föreningen, bland annat Ekof Tegnér.
 

Vid brandchefsföreningens årsmöte 1912 valdes Rudolf Stridbeck till ordförande och den nye brandchefen i Göteborg Gustaf Ekstedt blev vice ordförande. Under de följande åren var det Stridbeck, Ekstedt och sedemera brandchefen Einar Enander i Jönköping, som främst arbetade för ett förbättrat förebyggande brandskydd.
 

På initiativ av brandskyddsföreningen hade redan 1911 startats urgivning av "Tidskrift för brandväsendet". Vid årsmötet 1915 föreslog Ekstedt och Enander att en stadsunderstödd brandskyddsbyrå skulle bildas. Byrån skulle enligt förslaget ha till uppgift: "att bedriva upplysningsarbete samt utöva konsulterande och inspekterande verksamhet m.m." Förslaget fick dock inget gehör hos de statliga myndigheterna och regeringen förbegick utan åtgärder 1916 brandchefsföreningens förslag om behövliga brandföreskrifter för bland annat samlingslokaler, hotell och pensionat m.m.